The difference between falling/being in love and just loving someone is big.

Falling and being in love are two different things and so is just loving someone.

The definition of falling in love is the precess of moving from a feeling of neutrality towards a person to one of love. The use of the term "fall" implies that the process is in some way inevitable, uncontrollable, risky, irreversible or that it puts the lover in a state of vulnerability. The term is generallt used to describe an (eventual) love that is strong, although not necessarily permanent.

While being in love is when you know you're and you can see a future with them like marrying the person, having a family and such. Like you know it's going to last and you just love the person you're with to death and would do anything for them.

Just loving someone is pretty simple. It's exactly as it says. Just loving someone. You know it's not going to last but you just seize the moment and take advantage of it. Like blind effection, just young love.

Idag har jag haft en riktig slapp dag. Har haft tankarna på att dra till gymmet hela dagen men fortfarande ligger jag hemma och har endast fått i mig några godisbitar från min godispåse som ligger gömd i mitt skåp (hihi). Igårkväll stog jag uppe på 22-06 men fick sluta tre timmar tidigare så redan halv 4 låg jag i sängen. Dessvärre var jag klarvaken och kunde inte somna, testade på allt från att ligga och spela spel på mobilen till att lyssna på min Asleep at heaven's gate-lista på spotify men inget av det hjälpte mig (som det brukar göra på mina sömnlösa nätter).

I have thought about it many times. Perhaps mostly because everyone besides myself seems to wonder when I'm going to find someone that really cares about me. But I don't let it get to me. I'm not looking for that someone.

There is a time for everything, and now is my time to heal. To grow strong and be whole in myself. Learn to live with myself, my scars and my memories. Learn how to always feel safe within and not let that one single frightened voice in my head (the ego) stop me from having an open heart and dare to love unlimited.

What has been, has been. What is now is now. The rest is still unwritten.

I want to sit in front of you and open myself up like an over read book. I want to be able to be honest with you and tell you everything that's been steeping in my head, and in my heart for too long. But I can’t. I’m too afraid to get hurt, to discover the truth. So instead, I'll sit down and spell out the words and feelings I'm too afraid to look you in the eyes and say.

I am trying to push aside all these feelings, I am trying to trick myself into thinking I am chasing after something that aren't worth the hunt. I keep telling myself it would be foolish of me to don't let things go but it's meaningless. I try to ignore all the little things that made me fall for you in the first place, but in doing so I only grew fonder of you. I keep on feeding nutrients to the starving feelings of desire.

I had mixed emotions at first, I didn't want to encroach on your choise of go away. It wouldn't be fair. But the most important thing was that you needed a girl to turn to, to rely on, even then. I am happy to be her. I wanted to be the ears to your illogical words, the cushion for your irrational thoughts, the reassurance to your questionable doubts. I became all of the above and more. We became each other's confidant, each other's go-to, each other's emergency call no mater the time of day. In to time we had become each other's best friends.

But somehow, even with all this, I want more. I want you but more than I already have of you. I want what we have to be something so much greater than what it already is. I want to be the girl that made you look back, that girl that made your heart skip an extra beat, that girl that you held a gaze with for a few seconds longer, that girl you would talk about long after she was gone. I want to be the girl you are proud of to be with but somehow I couldn't find a way to be that. My face are the brave mask so easily, while in fact my heart are painted with the true emotions of my yearning.

And that is where I still find myself, at a loss. I no longer know what to do, or how to go on. I am afraid to tell you with the risk of losing you, and I am too afraid to let these feelings linger on. Regardless of the decision, I have a sense I will only hurt myself. I don't know how much longer I can be with you without being with you. I don't know how much longer I can bear to look you in the screan of my phone without reaching out to your lips. I don't know how much longer I can go on hiding these true feelings from you. I don't know how much longer I can go on crying true tears to an unknown audience. I don't know how much longer I can keep on hurting when you have no idea of the pain I am suffering.  

Ikväll har jag haft mina små lördags-helgs-planer men eftersom att jag fortfarande är sjuk får jag bli sängliggandes istället. Antar att jag får skylla mig själv ännu lite till med tanke på att jag fick för mig att sova borta igår, köra på spökroadtrip och inte somna förrän långt efter 12-slaget.

Vaknade bredvid mysigt sällskap imorse med ett huvud tyngre än en bakismorgon och febern hade hållt i sig hela natten. Så pappa plockade upp mig lite efter 11 och jag skulle med honom på ett litet ärende vilket slutade med 3 timmars körande. Fick iallafall med mig ett par nya Nike träningsskor så jag håller mig nöjd.

Jag jobbar imorgon så för att vara så pigg som möjligt (och för att jag som snart 20åring inte har något val) måste jag vara hemma hela kvällen och hela natten, nedbäddad i min säng. Tur att gladiatorerna räddar min kväll iallafall!

Om det är sant att Heidi Klum och Seal ska skilja sig tappar jag tron för all kärlek framöver. Ett av världens finaste par!

(Om ni vill ha min åsikt det vill säga)

Ligger i soffan nerbäddad med pappa och kollar Voice, med högfeber och en stor skål med godis! Och mjölk såklart. Får snart besök av finaste ebbisen wiiie. imorgon ska jag smita till gymmet, måsta träna efter så mycket godis som jag ätit....

Äntligen fredag och jag mår som om jag krökat 5 dagar i streck. Jag tror jag får skylla mig själv som varit och tränat två dagar i rad när jag inte mått 100% bra. Jag fick avboka mitt kvällspass idag tack vare min huvudvärk som vägrar att släppa och det känns som jag har en 90 årings rygg.

Därför unnar jag mig fredagsmys, gossigt sällskap och gottis på köpet. Kan det bli bättre? (att få hem olli räknas inte)

Jag och min finaste för snart 4 år sedan på skolavslutningen i 9an. Nostalgi av att titta igenom gamla bilder måste jag säga! Snart 5 månader sen vi sågs och jag håller på att dö av längtan här hemma i tråkiga Helsingborg. Jag vill gå i ide och inte vakna upp förrän i mars när han kommer hem!

Idag skulle jag ha tränat mitt första pass 9.10 men vaknar upp med en hals värre än igår. Även igår blev jag sängliggandes och idag ser det lika sorgsligt ut. Jag har så mycket energi i kroppen som jag vill göra av med på gymmet men tydligen tvingas jag vara hemma både av halsen och av mamma. boooring. Att ta ut sig för mycket och äta för lite är ingen bra kombination.

Därför ber jag nu till Gud att ge tillbaka min kärlek till mat.

Pappas andra dag i Usa blev en trip till New York. Vi körde in till Philly tidigt på morgonen för att ta bussen 06.30, pappa envisade sig om att vi ej behövde boka bussbiljett på nätet kvällen innan vilket visade sig vara helt fel. Bussen var fullbokad och vi fick vänta ytterligare någon timme för att ta nästa buss. 

Phillys fina centralstation

Vår första syn av NY

Det första vi möts av är fina julhälsningar från Sverige mitt i smeten i New York. Man kände sig nästan som hemma

Första stoppet var längst ner, för en liten titt på Frihetsgudinnan

Under mina 3 månader i Usa var de två kallaste dagarna just under vårat två dagars besök i New York

Under dag 1 var vi överallt och ingenstans. Jag hade så jävla ont i mina fötter efter att ha tagit det tröga beslutet att springa rundor i Uggs.  

Time Square och en lycklig pappa

Time Square - Rockefeller Center

Den finaste skylten i HELA NY! The X factor gjorde mina 3 månader liite bättre...

Halv 1 kom jag och pappa tillbaka till hotellet och somnade gott på 2 sekunder. Halv 8 drog han upp mig igen. Under de 6 dagar pappa var hos mig gick allt i ett och det kändes som att det var mer jag som led av jetlag än pappa själv. Vi åt kvällsmat på världens godaste thairestaurang båda kvällarna vilket vi glömde knäppa bild på!

Något jag är avundsjuk på detta året är vad alla 93or ska få uppleva. Studenten och balen är bland det bästa jag varit med om och något som jag verkligen vill vara med om igen. Alla bekymmer var som bortblåsta de två dagarna och jag har aldrig haft så mycket lycka i kroppen.

Studenten firades hemma hos mig på Maria Park och innan jag drog vidare ner på stan fick jag besök av finaste tjejerna som hade upplevt samma underbara dag som mig.

Pappa hämtade upp mig i den grymmaste bilen någonsin, efter nästan för många timmar på flaket, och vi var hemma på 2 röda från stan! 

Balklänningen fick jag uppsydd från grunden på Alexanders, precis bredvid Haket nere på kullagatan och den blev precis som jag ville ha den. Enkel, vit och perfekt. Håret gjorde jag vid nere hos Johanna, med känsla för hår och även det blev perfekt. Sminkningen skedde också nere hos Johanna och vi laddade upp med hela Veronica Maggios Satan i gatan-album och för mycket skumpa för både mig och pappa att mamma började bli orolig hur jag skulle klara av kvällen.